Gick i AST-klassen där 2004-08. Asp-klassen (som i Asperger) kallades det på den tiden. Hatade det större delen av min tid. Problemet kanske inte enbart var AST-klassen, men det blev inte bättre av att en lärare var verbalt misshandlande och hånfull. Strax innan jag skulle sluta skolan hotade han med att åtala mig för förtal om jag i fortsättningen skulle skriva offentligt om mitt missnöje med klassen. Han verkade ta det väldigt personligt. De flesta i personalen i AST-klassen för övrigt var schyssta tycker jag, men goda hälften av alla elever som gick där under mina år verkade inte klara sig särskilt bra efter att de lämnade stället. Visst, det hade kanske inte gått bättre för resten av klassen utan en sådan här AST-klass, men klassen hade ändå sina brister. Det var i stort sett en plantskola. Man förvarades mest bara, fick inte mycket utbildning eller förberedelse för framtiden eller samhället. Jag fick gå om nian mycket för den anledningen. Bräntbergsskolan för övrigt har jag inte mycket att säga till om faktiskt. Det var bara sista året jag verkligen upplevde själva skolan. Det var ok, skulle ge det 4 stjärnor. Men AST-klassen får 2. Mycket skulle bli värre åren efter jag lämnade skolan eftersom jag var övertygad att jag kunde bli lagförd om jag gick ut offentligt med min upplevelse av AST-klassen. Jag trodde på allvar jag kunde bli inlagd på rättpsyk. Det var först 2020 jag kände mig trygg med att börja prata offentligt om mina erfarenheter.

Jag fick bra hjälp i början, men på sikt fungerade det inte lika bra. Min svåra pollenallergi försvann nästan helt på ett halvår efter vårt första möte 2020. Mycket hade uppstått pga. att jag hade varit vegan i 3 år, så en mer normal kost i sig löste mycket på kort tid. Men jag blev ofta avbruten under mötena, framförallt när jag påbörjade meningen med ”när jag var ung” eller ”10 år sedan” – lite ironiskt med tanke på att hon själv gärna la fokus på filosofiska, förskönade resonemang om stenåldern och det gamla Sverige, utan hänsyn till de svårigheter som faktiskt uppstod på den tiden. Något som i sin tur stagnerade själva behandlingen. Homeopaten var också lite väl ”new age”, ansåg att jag borde ”leva i nuet”, när jag i själva verket behövde professionell, homeopatisk hjälp som gick långt bortom ”nuet”. Hon föreslog också EFT tapping som inte alls funkade för mig. När jag senare började motargumentera hennes resonemang med motbevis och personliga framsteg, däribland shadow work, så nonchalerade hon det, ansåg det vara irrelevant. Jag hänvisades 2023 till en samtalsterapeut på ett annat ställe, vilket blev en stor besvikelse, så jag fick återkomma till Måbrakällan kort senare. Vårt sista möte 2025 blev en ännu större besvikelse. Hon ansåg nu att jag var förmögen att plugga eller jobba trots min välkända och långvariga ohälsa. Värt att nämna är att hon själv gett Måbrakällan 5 stjärnor, vilket jag finner oetiskt såvida hon själv inte varit klient här. Kort därefter hittade jag en annan homeopat (i Stockholm, via video) som passade mig betydligt bättre, eftersom hon samtidigt var utbildad samtalsterapeut. Jag skickade några månader senare ett mail till Måbrakällan om mina nya framsteg - däribland att jag nu kunde resa från Umeå för första gången sedan 2018 - men upplevde att jag bara blev bemött som bitter och otacksam. Måbrakällan kan fungera kortsiktigt för somliga, men jag skulle inte rekommendera längre behandling här.

Gick på 3 samtalsmöten där våren 2023. Första mötet blev avbrutet mitt i av att terapeutens mobil ringde. Hon sa att hon behövde ha den påslagen under möten, men jag minns inte hennes förklaring varför. För övrigt fick jag ett par pappersuppgifter likt hemläxor där man bara skulle fylla i kryss och besvara frågor med ett ord eller två. Längre än så kom vi inte. St Lukas - ej rekommenderad om ni frågar mig.